Mettarädsla (inte meta)

Vissa dagar känner jag rädsla inför mettameditation. Irrationell, som rädsla ofta är; känslan är verklig men utan orsak. Som om orden skulle kunna vara annat än varma, som om det skulle kunna finnas skada genom dem. Hjärtat slår så hårt att pulsen får trumhinnorna att vibrera (så känns det), impulsen är att fly och önskan att någon skulle lägga handen på mitt hjärta och säga orden till mig. May you be safe. May you be peaceful. May you be kind to yourself. May you accept yourself as you are.*
Det är det såklart ingen som gör.

Efter ett stunds upprepande med djup och uppriktig omtanke och vilja att ta emot kärleksfull vänlighet så mjuknar jag. Rädslan ger efter tillräckligt för att jag ska vara riktigt här. I mig. Trygg vet jag däremot inte om jag är. Men 3 juni är inte en dag för det. Inte än, uppenbarligen.

*Det var fraserna i dagens meditation.

Annonser

Den årliga ångesten

Samma sak varje år: deklarationsångesten. För det räckte inte med att lägga ner verksamheten, avregistrera firman och återföra periodiseringsfonderna för att få den enkla SMS-deklarationen. O nej. Först efter några år förstod jag varför jag måste deklarera näringsverksamhet och varför den räknas som aktiv, trots att verksamheten inte finns kvar: min SGI baseras på inkomster från åren som egenföretagare. Och så länge jag har sjukpenning tycker Skatteverket att verksamheten bedrivs aktivt, trots att det enda som händer där är att FK betalar ut en sorgligt låg sjukpenning (i sig en stress, men en annan). Åtminstone tror jag att det är så; det är något som deras handläggare inte själva varit klara över. Jag hävdar envist varje år att verksamheten bedrivs passivt, eftersom jag inte bedriver den alls, får framåt sensommaren något brev om att de anser att den bedrivs aktivt, och så rycker jag på axlarna. För jag kan ändå inte göra något åt det.

Några år har jag helt sonika gått ner till skattekontoret och bett om hjälp att fylla i rätt blanketter och rätt rutor, det brukar ta dem några minuter. Nu använde jag mig av det som årets mall, för jag vill bara bli av med det och förstår ändå inte vad jag skulle göra annorlunda. Det enda som skiljer sig från i fjol är redan förifyllda uppgifter. Vid skatteberäkningen står det på mycket mer minus än vad jag förstår, men det stämmer när jag tänker på skattenivåer, och jag kan som sagt ändå inte göra något åt det. Det är inte som om jag kan sätta in en extra skatteinbetalning på kontot. Det jag inte kan göra något åt (jag upprepar mig) får bero.
Det hela går ganska snabbt även när jag kontrollerar, fyller i och skickar in uppgifterna – som alltid är det prokrastinering och distraktioner som tar tid – så det är inte deklarerandet i sig som egentligen ger ångest. Eller jo. Eller nej.

Jag vill göra rätt för mig. Jag vill fullgöra mitt ansvar och därför både deklarera korrekt och betala in rätt skatt. Underskottet känns inte bra. Att inte veta om jag gör något fel (eller varför värden från flera år tillbaka är vad de är) känns inte bra. Men jag måste släppa det. Det känns inte bra och det är ok.

Mest av allt handlar det om att jag inte förstår. Jag minns inte hur man gör det här, jag kommer inte ihåg bokförings- och skatteformulärsspråket, jag blir akut dum. Och jag har kunnat. Det var alltid jobbigt med bokföring, årsbokslut och deklaration, med alla kvitton och papper (samlade i datumordning i kuvert, ett för varje månad – en strukturerad version av att samla på hög) men jag kunde det. Jag förstod. Att veta att jag har vetat men inte längre vet är hemskt. Det är som om kretsar i hjärnan kopplades bort och försvann den där våren och sommaren för sex år sedan, eller i något av skoven av depression och trötthet. Minnet blev ihåligt. Minnen kan försvinna, har försvunnit, försvinner. Det skrämmer mig.

Men för i år är deklarationen avklarad. Kan jag bara få en inkomst av tjänst under så lång tid att det ger SGI, så kommer jag kanske om två år kunna klicka in deklarationen på tio sekunder. Hoppas.

Jag saknar det innerliga

Innerligheten som fanns, vart tog den vägen? Den fanns i samtal och flöden, då. Förut.

Klimatet är ett annat nu. Tonen en annan. Det är flyktigt, oengagerat, ytligare, nära till cynism och elakheter; mer ”jag, jag, jag” än intresse för samtalen, dialogerna, mötena. Men jag är inte en annan.

Jag saknar det innerliga.

Mer om mig

Jo, en till. Jag försöker hitta inspiration att skriva.

Vem kom mitt senaste SMS från?
Försäkringskassan.

Vem kom mitt senaste telefonsamtal från?
En god vän.

Vad är min värsta ovana?
Vilka, snarare. Det här hade kunnat bli ett eget inlägg. Jag har små ovanor, som att lämna disk tills den blir ett berg, eller hänga kläder på vädring och sedan slarvigt vika ihop dem till en hög som jag lägger på en hylla och sedan får ta tag i det någon gång i veckan, fast det bara hade tagit ett par minuter att göra något åt dem från början; jag äter för mycket och lägger för mycket pengar på godis – det är den ovana jag själv stör mig mest på; jag skjuter upp sådant som inte är nödvändigt.
De stora ovanorna är att jag fastnar med mobilen, jag skjuter upp/orkar inte ta mig för saker som vore bra (meditera, yoga, gå ut, läsa, skriva …) och istället bara fastnar i ingenting, att jag sällan ber om hjälp och att jag inte vill vara till besvär. Jag tar inte plats, pratar inte om det viktigaste eller det sårbara som gör ont, vill inte kräva uppmärksamhet om jag inte får plats. Jag tystnar.

Hur många har jag dejtat?
Jag dejtar inte och har bara två gånger haft en dejt med någon jag haft en relation med.
Men ska jag räkna ihop dem jag haft något slags förhållande med och dem jag gått på dejt med – 15–20 personer, varav två där den andra personen trodde att det var en dejt.

Vilken är min favoritserie på TV?
Vita Huset, Sherlock, Coupling. Och brittiska kriminalserier.

Vilken är den senaste sången jag lyssnade på?
”Gayatri Mantra” med Tina Malia.

Vill jag gifta mig?
Nej, inte traditionellt sett. Jag vill ha ett ömsesidigt, uttalat commitment, men till varandra, inte framför publik.

Känner jag mig obekväm med att prata om sex?
Nej.

Skulle jag dela badkar med någon?
Visst, men helst inte. Det är så överskattat att dela badkar, och blir mer obekvämt och bökigt än sexigt. Badtunna är trevligare att dela.

Mina favoritdjur?
Kattdjur, korp, blåvinge, surikat.

Skulle jag kunna röka gräs?
Jag vill inte.

Min favoritfrisyr?
Hängande. Ofixat.

Vem hade jag senast ett djupt samtal med?
Djupt för mig eller för den andra? Halvdjupt för egen del – förra veckan, djupt för den jag talade med – i helgen. Ett riktigt djupt samtal vet jag inte när jag senast hade. Ett par månader sedan, kanske.

Mina favoritband/-sångare?
Jag är dålig på musikfavoriter. Dan Shears, Lars Winnerbäck, Kent, Muse, Tina Malia, Tori Amos, Leonard Cohen, Shawna Carol, Kellianna, Sofia Karlsson, Carolyn Hillyer…

Min relationsstatus?
Singel.

Min sexuella läggning
Bisexuell.

Mina initialer (inklusive mellannamn)
LJI

Skulle jag kunna kyssa den senaste personen jag kysste?
Ja.

Vem är den mest attraktiva kändisen?
Kate Beckinsale. Tim Daly.

Dricker jag alkohol?
Ja.

Vad gör mig glad/lycklig?
Mycket. Jag är generellt sett glad och lycklig, och blir det lätt över allt möjligt. Det är lätt att göra mig glad.
Ett ämne för ett eget inlägg.

Hur är jag när jag är berusad?
Trött. I vissa sammanhang flirtig.

Skulle jag helst leva utan musik eller utan TV?
TV. Jag lever utan TV sedan 2010 och skulle välja bort TV via dator före musiken.

Tycker jag om när människor pillar mig i håret?
Nej. Jag kan tycka om bra hårbottenmassage, men inte att bli pillad i håret.

Vilka egenskaper tycker jag är attraktiva hos någon?
Ärlighet, autenticitet, öppenhet, nyfikenhet, fantasi, kreativitet, inkänning, omtanke…

Skulle jag kunna kyssa någon av motsatt kön?
Ja.

Känner jag mig obekväm när det uppstår tystnad när jag är med någon?
Nej. Men jag kan känna om personen ifråga är obekväm med det.

Hur långt var mitt längsta förhållande?
3 ½ år.

Skulle jag kunna bli vegetarian?
Ja. Vegan skulle bli svårare.

Tror jag på utomjordingar?
Jag tror att det finns liv bortom vår planet, men inte utomjordingar i vanlig betydelse.

Hur många har jag kysst?
Ingen aning. Too many to count.

Favoritämne i skolan
Engelska och svenska. Jag tyckte generellt sett om skolan.

Har jag många vänner?
Nej.

Vart vill jag resa?
Nepal, Vancouver Island och runt i Pacific Northwest, Fiordland, Tasmanien.
Avebury, Rosslyn, Chartres. Aix en Provence, Carcassonne.

Har jag tillitsproblem?
Ja.

Favoritårstid
Varje årstid, varje del av en årstid, kan vara en favorit.

Vill jag ha barn?
Jag hade velat ha barn. Om en blivande partner har barn gör det mig inget.

Twitter eller Facebook?
Twitter.

Pratar jag fortfarande med min första förälskelse?
Ja. Ofta. Jag är vän med alla mina kärlekar, även om jag inte har kontakt med alla.

Tror jag på slumpen/mirakel?
Ja, men jag tror att den/de är sällsynt/a. Oftast är slumpen något man skapat förutsättningar för.

Hur är friska sjuka?

Hur gör friska människor när de blir sjuka?

Jag är van vid att – när jag jobbade – gå sjuk till datorn, göra jobbet, hålla deadlines. Nu är jag på andra vändan influensa, sover mest och blir helt slut bara av att duscha. Att ta mig upp, fixa till mig och ta mig iväg till spårvagn, från spårvagn till jobbet (arbetsträningen), jobba och sedan ta mig hem känns snudd på omöjligt när luftrören bråkar så att jag får blodsmak i munnen bara av att gå långsamt till spårvagnen för att åka och handla kattmat. Ändå stressar det mig att stanna hemma och inte orka, och det dåliga samvetet väcks. Borde jag orka? Jag är rädd för att ses som dålig och klen som är hemma, rädd att andra ska tycka att jag inte är någon att satsa på. Efter lång sjukskrivning, och med sämre förutsättningar än andra, känner jag ständigt att jag måste bevisa mig och vara på topp för att inte bli dömd av andras fördomar om depression eller trötthet. Just nu är känslan att jag måste bevisa att jag är duglig, att jag måste vara lite bättre, lite mindre klagande än andra. Duktigare än andra.

Borde jag gå dit så fort jag kommer upp ur sängen? Komma in senare och göra mina timmar även om jag inte får så mycket gjort, och komma hem och bara sova? De är så många som går till jobbet sjuka och sedan självömkar över det i sociala medier för att visa hur duktiga de är. Människor som är för viktiga för att stanna hemma och ta hand om sig, som behövs för mycket för att kunna vara sjuka. Är det så man måste vara för att räknas i de hälsoprivilegierades värld? Viktig, duktig, behövd, självuppoffrande? Det känns dumt. Som att sakna självbevarelsedrift och samtidigt strunta i om man gör andra sjuka. Men kanske är det så man gör. Är. Och jag gör inget viktigt, inget som behövs, så kanske kan jag mest sitta av tiden om jag kan ta mig dit.

Men vad är rimligt? När är man tillräckligt frisk, eller för sjuk?

Men jag är trött och orkar inte hålla mig vaken. Ögonen svider och orkar liksom inte justera synen, ryggen är stel, armarna svaga, huvudet luddigt och jag är väl typiskt influensig. Bortsett från att jag inte har feber, men det får jag ju bara när jag är för trött (de flesta kvällar). Det var länge sedan jag var så här dålig sist. 2005. Då tröttheten blev kvar. Måtte den inte bli värre nu. För jag kommer att gå tillbaka så fort jag förmår.

Just nu vill jag bara gråta för att jag är så trött.

Lär känna mig (utan krav på likes)

twitter get to know me

Det gick nyligen runt en twitterlek som för en gångs skull intresserade mig, eftersom jag gillar listor med frågor för att lära känna andra och mig själv. Men när många hoppar på samma lek på samma gång, så gör jag inte det. Framför allt inte när de kräver likes för att svara. Jag tycker att klickbeten och likesfiske är löjligt. Vill du skriva något, skriv det, var inte en ängslig primadonna som kräver förhandsintresse innan du gör något. Ha lite självständighet och integritet. Du skriver väl ändå för din skull?
Nåja, fördelen med att inte väcka intresse är att integriteten inte utmanas. Och jag navelskådar därför på min egen arena.

Explain your Twitter handle.
Mitt twitternick (Lynxia) har funnits med sedan långt före sociala medier och dök upp efter en meditation då ett lodjur följde med mig, följde med in i spel och rollspel, webbforum och har hängt med sedan dess.
Mitt bloggnamn är för att det handlar om sådant som tillhör mig och min värld, ungefär. Det som är jag. Lisigheter.

Who inspires you and why?
Människor som följer sina drömmar och trampar egna spår där inga fanns. Som inte ger upp trots att de möter andras oförståelse, hån, intrigerande och utanförskap. Som lever sin övertygelse, med envishet, integritet och ödmjukhet, och som ser till något mer än kortsiktig personlig vinning.
Människor som med närvaro, acceptans och medkänsla överkommer hinder och sjukdomar till förmån för ett bra liv. Harmonin är inget konstant tillstånd, utan något man väljer gång på gång, men de visar att man kan göra det valet, att inte låta den första pilens lidande påverka hela livet, eller styra ens person.

Båda de här grupperna – framför allt där cirklarna överlappar varandra – har gett mig en större frihet och harmoni än vad jag annars hade haft. Deras visdom och övertygelse väcker och stärker min. För inget av det här är något man gör en gång och sedan är det gjort, utan det är något man utövar och det kräver styrka och envishet.  Att stå mitt i stormen och kunna se skönheten även i det. Att hålla fast vid tillit även i hopplösheten. Att förhålla sig till det som är för att hitta frihet och Leva.

Do you care what others think of you?
Generellt sett, allt mindre. Jag kan reflektera över det, men det är inget som betyder så mycket att jag kompromissar med mig själv i det som betyder något. Däremot bryr jag mig om vad människor som betyder något för mig tycker och tänker om mig. Jag skulle inte förändra mig för att de skulle tycka om mig, men det kan sticka till när jag upptäcker att någon tycker illa om mig eller har bildat sig en uppfattning som inte stämmer.

Däremot bryr jag mig om och försöker leva efter att göra gott, eller åtminstone inte illa. Att även om ingen kommer att märka det göra livet lite ljusare och vackrare där jag går fram.

What are you most looking forward to?
Ljusets återkomst. Snödroppar. Koltrastens kvällsdrillar. Ljuset genom vårskira bokar. Havet som leker runt fötterna. Solvarma klippor och ljumma vindar. Långa, nära samtal. Själslig närhet. Ljusa kvällar. Eld. Harmoni. Glastonbury.

What is one life rule you follow?
Om det är bara en: Var nu.
Men de föresatser jag lever efter är i princip den gyllene regeln, acceptans, närvaro och att ge mig varje dag ny.

What’s your dream job?
Det vet jag inte. Något med en kombination av ord och mindfulness/ACT/själavård; att varva arbete för att stärka och utveckla människor med arbete för mig själv med ord. Tror jag.
Hade jag kunnat omskola mig idag skulle jag ha satsat på något inom beteendevetenskap/psykologi eller inom omvårdnad.

Which fictional character do you wish you could meet?
Guinevere.

As a child, what did you want to be when you grew up?
Som riktigt liten ville jag bli badvakt eller präst.
Det verkar ha varit något med att stå upphöjd och vaka över människors liv, eller kanske att bli sedd och hörd.

If you were a cartoon character, who would you be?
Jag är riktigt kass på seriefigurer, men kanske Sailor Moon. Eller Modesty Blaise.

What skill would you like to master?
Disciplin.

In what situation do you feel most out of place?
Familjesammanhang och tjejmiddagar.

What artist do you really like, but rarely admit to liking?
Det finns nog ingen som jag gillar utan att stå för det.

What gets you fired up?
Mycket. Det räcker ofta att bli lite arg för att mitt nervsystem ska svara helt oproportionerligt rasande. Tyko Jonsson-ilska. Då handlar det ofta om orättvisa som det inte går att få rätt mot, att bli förminskad och inte lyssnad på, eller om kattplågeri (djurplågeri i stort, katter i synnerhet). Det senare gör mig mordisk.

What annoys you most about the fandoms you’re part of?
Jag är inte del av något fandom. Har nog aldrig varit.

What do you do to get rid of stress?
Jag är sällan stressad annat än fysiskt (än en gång: nervsystemet), så det räcker i allmänhet att komma tillbaka till här och nu och in i kroppen och framför allt sinnena. Att följa andetaget. Mindfulness.
För att varva ner kroppen från fysisk stress är det främst att promenera, vara i naturen, fotografera, yoga.

You have to relive one day of your life forever. Which day do you choose?
Jag vet inte. Det fladdrar förbi stycken av dagar, men några sticker ut: en varm julidag som började tidigt i en spegelblank vik och slutade med en annan stilla vik, solnedgång och fullmåneuppgång; en annan julidag under sol och på en ö i en älv; Beltane i Glastonbury eller en dag under en Gudinnekonferens då jag för första gången verkligen kände vad jag kan vara.

How quickly do you jump to conclusions about people?
Halvsnabbt. Jag lyssnar och känner in och bildar mig på så sätt en uppfattning (den är ofta riktig), men är öppen för att revidera och ompröva den. Jag bedömer dessutom människor utifrån handlingar snarare än ord och vill bilda mig en egen uppfattning utan att utgå från någon annans syn.

If you were a doll, what accessories would you be sold with?
Yogamatta, malahalsband, anteckningsbok, kamera och kristallkula.

What have you done in life that has given you the most satisfaction?
Olika former av volontärarbete (stödverksamhet – grupper, forum, telefonjour, förening, individuellt och genom föreläsningar – och på hospice). Att ha frigjort mig från ätstörningar. Att bejaka vem och vad jag är och stå kvar i nuet för att gå djupare även när det är allt annat än behagligt. Att svara på kallet.

What would be the worst thing to put in a piñata?
Getingar.

What’s the biggest waste of money you’ve seen?
Rökning, kolloidalt silver och bulimi.

What common misconception do you hate to hear repeated as a fact?
Att depression och självmord är val man gör. Alla hyss om mindfulness, både från förespråkare och belackare.

Where is the best place to go to meet awesome people?
Glastonbury. Och Internet.

What food do you crave most?
Socker.

What TV series do you keep coming back to watching?
Coupling, Sherlock och Vita huset.

Among your friends, what are you best known for?
Ingen aning. Kanske att jag ställer upp, är trofast och lyhörd.
(Skulle jag vilja vad deras svar egentligen är?)

Who of your friends is most like you?
Inga namn nämnda. Jag tror att i de flesta vänskaperna finns det likheter och skillnader, men i olika hög grad. Ibland känns det som om skillnaderna som finns upplevs större med dem som i mycket annat är väldigt lika mig.

What was the most traumatizing moment of your life?
Jag kan inte säga ett, för det var snarare fråga om situationer med utsatthet under lång tid. Men svek, sjukhus och han som inte accepterade nej finns bland traumatiska händelser.

What’s the best lesson you’ve learned from a work of fiction?
Att jag egentligen bara behöver bli älskad av en person; för utan den personens kärlek spelar det ingen roll hur många som älskar mig, det kommer ändå aldrig att vara nog. (En insikt som kom när jag läste Hjärtats innersta röst.) Men jag har lärt mig mycket från böcker eftersom jag läst mycket.

What’s something you’ll never do again?
Bli gravid.

Grundad

Med fötterna stadigt på marken och närvaron rotad i landet under mina fötter. Drottning av marken jag går på, Queen of the Land I Tread, sade någon en gång. Och ibland känner jag den starkare, kraften, närvaron, det som fyller mig med det renare, det vilda och fria, fast dagen är inrutad.

Inom mig, nära intill mig, går jag barfota i snön intill vägen, sätter lätta spår, oberörd av kylan. Jag känner snön och skaren mot fotsulorna, vädrar spåren av hare, rådjur och räv som gått där under natten.

Några djupa andetag innan jag tar steget in i dagens rutnät.

Otjusig och nöjd

Ledig dag och yoga. Då kom dansar-Lisa fram. Benvärmare och knälång tröja över träningskläder, kängor och dunjacka. Håret fortsatt i knut eftersom det blir galet när man tar ur knuten. Garanterat otjusig men nöjd och jordnära, jagnära.

Så kontrasten, en ström av selfies i sociala flöden som alla ska visa hur tjusiga, sexiga, mystiska, åtråvärda de är. Ja, ja. Snabbt fladdrar impulserna förbi: ”jag vill också”, ”borde jag?” och att slå ner på mig för att jag inte är lika snygg, men… nej. Jag kan inte konkurrera, jag vill inte konkurrera. Jag är inte intresserad av att spela ett spel om likes och uppmärksamhet, med heta blickar och vassa armbågar. Jag är inte intresserad av att jämföras eller jämföra. På deras arena står jag mig slätt, för jag hör inte hemma där. Och det är en befriande insikt. Det är lätt att glömma när man sköljs över av sociala flöden att det finns fler arenor. Utan spel.

Så idag är jag nöjt otjusig, jordnära och bara jag.

Jag förstår och förlåter men glömmer inte, fast jag vill. Ord har ristats in med trubbig kniv som lämnar fula ärr som lätt spricker.

Det finns läkning, men inte nu, inte här.

Vinddans

Halv storm. Byarna drar andan ur mig och sliter i hår och ben. ”Kom med! Kom med!”

Bakom kyrkan är det lugnare; här smiter bara enstaka vindar runt knuten och virvlar runt löven. Där kommer en liten virvelstorm, och en till. Löv dansar upp och singlar ner. Den tredje virveln möter mig och jag är plötsligt i den. I yster dans, i vindlek. Jag kan nästan höra skratt i vinden runt mig. I några sekunder – längre kan det nog inte vara – är tiden en annan. Sedan fortsätter vi åt vart sitt håll, vinden och jag.

Men jag bär det med mig. För det fanns något där inne i dansen som var hemma, på samma gång här och långt bortom. Som att dansa med dimslöjor. Det som tar mig bort och hem.