Vinddans

Halv storm. Byarna drar andan ur mig och sliter i hår och ben. ”Kom med! Kom med!”

Bakom kyrkan är det lugnare; här smiter bara enstaka vindar runt knuten och virvlar runt löven. Där kommer en liten virvelstorm, och en till. Löv dansar upp och singlar ner. Den tredje virveln möter mig och jag är plötsligt i den. I yster dans, i vindlek. Jag kan nästan höra skratt i vinden runt mig. I några sekunder – längre kan det nog inte vara – är tiden en annan. Sedan fortsätter vi åt vart sitt håll, vinden och jag.

Men jag bär det med mig. För det fanns något där inne i dansen som var hemma, på samma gång här och långt bortom. Som att dansa med dimslöjor. Det som tar mig bort och hem.

Annonser

Varför?

Bloggar är passé. Ingen tycks längre vara intresserad av texter längre än 140 tecken, eller möjligen 280, för sociala mediers babblande, brusande ordmassa har dödat läsuppmärksamheten så att ingen längre söker sig till tystare ordvatten och längre texter som kräver mer än ett ögonkast att ta in. Mer än en ögonblick, ett ögonblick. Det är synd. Vissa gör sig bättre i större format, med utrymme att resonera klart tankar och gå vidare på funderingsspår. Andra är bra både i kort och långt format, och ger något annat i tystnaden som en längre text utanför SoMe-bruset har.

Genom åren på Twitter har jag flera gånger funderat över mitt bloggandes vara eller inte vara, saknat det, undrat om orden för alltid flytt mig, undrat vad det är för mening med det. Skriver man sådant finns det alltid människor som bedyrar att jo, det är det värt, du skriver så bra, jag vill läsa. Så var är de? Hur var det med intresset?

Är det någon mening att försöka komma tillbaka till ett skrivande som ingen är intresserad av? Som ingen läser? Det centrala borde vara skrivandet i sig, inte om det blir läst – och det är det, men när självtvivlet finns där och den stora meningslösheten är blytung så hade det känts fint om ord landade och togs emot. Någon uppmuntran som visade att det någonstans hos någon betyder något. I stället visar statistiken för inlägg efter inlägg på 0 visningar. Ska jag skriva för bara mig själv kan jag fortsätta i mina anteckningsböcker. Eller så fortsätter jag prata för mig själv. Banala betraktelser. (Det kommer jag inte att ha motivation till länge.)

Visst, jag flaggar inte för att jag kanske tänkte skriva något någonstans för att väcka intresse, jag automatdelar inte inlägg, jag talar inte om för folk att ”det här har jag skrivit om”. Jag är dålig på att promota mig. Men länken finns på en del håll och några följer. Och det är svårt att promota det som inte är viktigt och angeläget och vackert och värdefullt.

Så än en gång står jag med ett frågetecken och undrar vad jag ska göra. Och varför.

Månadsslutsångesten

Varje månad, samma sak. Klumpen i magen sista veckan när pengarna är i stort sett slut och det bara inte går ihop. Försöket att spara till nästa månad misslyckas än en gång. Byebye det undanlagda. De där sakerna som kräver sparande får vänta lite till. Att köpa nya linser, klacka och laga skor, kläder, den nya boken jag vill ha, presenter till barnkalas, en matta, adventsljusstakar…

Jag får inte ihop det. Det går aldrig ihop och det är en ständig stress. När det så gått en liten bit ur den näst sista kontaktlinsen, så att det plötsligt blir akut med nya (nästa vecka) vill jag bara sluta andas. Tårarna bränner. Skammen bränner värre.

Nästa månad ska jag bli bättre. Nästa månad ska jag leva stramt och planerat, inget extra. Jag borde kunna bättre. Jag borde vara bättre.

Nästa månad är jul. God jul.

Det känns som om jag springer och springer för att hålla jämna steg med vardagen. För att komma ihåg allt, för att hinna, orka, ta tag i, ta mig för… Och ändå kommer jag inte ikapp. Något hamnar alltid efter. De sköna pauserna när inget hänger efter mig uteblir.

Jag vill börja varje vecka ny, utan något hushållsarbete som hänger över mig. Men sent söndag kväll brukar det vara klart, om det alls blir det. Nu är disken kvar och ingen planerad mat till veckan blev lagad. Och jag sitter klockan ett och fyller i en ansökan som ska in imorgon, upptäcker konstigheter som jag borde ha sett tidigare och undrar hur jag ska få ihop morgondagen.

Söndag natt. Ett kort andhämtning innan det är dags att dra efter andan och börja om. Och jag är trött.

(Jag vet: alla känner så här. De flesta har dessutom mer i livet som ska hinnas med. Men det ändrar inget för mig, eller hur?)

Barn och barnbarn

Nästa år fyller min mor 70 år. På ett kalas i helgen talade hon om det. ”Jag vill ju helst fira med mina barn…” – jag hinner tänka att det kan vi ordna – ”…barn.” Barnbarn. Inte barn. Jaha.

Det är inget nytt. Det är inte första gången någon av mina föräldrar talar om att de tycker att barnbarn är livets guld och det finaste livet givit dem; roligare än barn. På ett sätt kan jag förstå dem: barnbarn är barn man inte har ansvar för och inte har dygnet runt. Men det är ändå en lite väl ofiltrerad sak att säga till sina barn. Man känner sig så hemskt uppskattad.

Jag är dottern som inte givit dem några barnbarn. Inget livsguld. Mina syskon gav dem nio stycken, det borde räcka, men visst hänger det faktumet i luften. Ytterligare en sak som står mellan (resten av familjen) och mig.

Jag får sprida guld i andras liv, på andra sätt.

Det där nya

”Hur går det?” Jag vet inte. Bra. Bra och dåligt. Bra och åt helvete. Beror det dåliga på det bra, finns det en orsak–verkan? Vet inte. Kanske.

Jag hade tänkt uppdatera varje vecka, för min egen skull; en dokumentation (jag gillar dokumentation) för att se samband och kunna ta tag i det som inte funkar. Det har inte blivit så. Energin räcker inte. Orden är som borta och tankarna bara flimrar när jag försöker skriva dem. Hjärntrötthet. Ordtrötthet. Energibrist med utmattningsströssel. O-ro.  (Och en depression som tar lust och ger självkritik och inget som ger lust och stärker självkänslan som motvikt.)

En riktig uppdatering kommer. Här och nu: känslan av att vara på fel plats, i fel sammanhang. 

Vill du hjälpa eller hjälper du?

Det finns människor som talar om att vilja hjälpa, och människor som hjälper. Vilken är du?

”Jag skulle vilja hjälpa, men …” Men vad? Det är för jobbigt? Du har inte tid? Du vet inte hur? Vet du vad? Tanken räknas inte som hjälp. Man förväntas vara tacksam för den fina tanken, men den gör absolut noll skillnad. Faktum är att eftersom man förväntas vara tacksam, och ibland rentav tror att man ska få hjälp men sedan blir besviken, så tar den bara. Den tar tid, energi och förtroende. Din hjälpvilja räknas inte om du inte omsätter den i handling.

Den som på allvar vill hjälpa talar inte bara om det. Men även där finns det två grupper. Det finns de som vill hjälpa, men bara när de vill och på det sätt de vill. Ungefär de som kommer över med en kaka när världen rasat och man hade behövt någon som veckohandlade för att man inte orkar upp ur soffan och dessutom inte har ätit frukost än. Eller som erbjuder sig att gå ut med hunden en gång i veckan, när hundpromenaderna är något som gör en gott, medan dammsugningen är smärtsam och energikrävande. Tanken är god, och uppskattas, men det är inte hjälp. Eller de som ”finns där, när som helst” och som man kan ”säga till om det är något, vad som helst”, men som sedan inte finns när man väl ber dem om hjälp. Likväl förväntar de sig glädje och tacksamhet över sin välvilja. 

Vill man hjälpa är det väl med det som behövs, när det behövs? Villkorslöst och utan tacksamhetsskuld. Omtanke omsatt i handling.

Jag skriver och skriver. I huvudet, i tankarna, i stunderna. När jag sedan sätter mig och ska skriva ner det rinner det ut utan att fastna på den vita sidan. Det jag hinner fånga ser bara ut som skit när jag läser det. Delete, Avbryt, Ta bort.

Jag fotograferar, fångar ögonblick, samlar skatter i den skattkammare som finns överallt och försöker återge den i bild. Jag delar min blick med andra; kanske öppnar det någonstans någon annans blick och sinnen. Men jag talar i bild nu, och skriver bildtexter. I ögonblicken. Allt finns i ögonblicken. Nu. Ett nu sparat i tankarna gör sig inte alltid i ord, senare. Så det blir inget av det. Fast jag vill.

Och jag vill. 

Vad väntar jag på?

Alla gånger jag ställt mig den frågan: Vad väntar jag på? Allt jag vill, planerar, behöver, skulle må bra av att göra, men inte kommer mig för. Där något saknas. Tid, lust, vilja, inspiration, ork, ro …? Jag möter svaren, bemöter förklaringar och ursäkter och sveper dem åt sidan. Tid har jag i överflöd, lusten är lättväckt om jag påminns om vad jag vill, viljan finns ofta, inspiration är en faktor vid somligt men brukar komma ifall jag bara sätter igång någonstans, ork saknas ofta men inte alltid och räcker inte, ro är också sant men är inte heller riktigt det som verkligen saknas. För jag kan bestämma mig, hitta förhållningssätt till det mesta som saknas, skapa förutsättningar som går runt dem. Men inte ens perfekta förutsättningar får ”Just Do It” att fungera.

Så vad väntar jag på?

När svaret dyker upp är det irriterande enkelt. För det finns något som behövs för att ta det första steget, vad det än är. En impuls. Det är den jag väntar på: impulsen. Kicken över tröskeln.
Hur får jag den? Hur väcker jag den? Kan jag ens göra det? Ingen aning. Vad startar en impuls? En reflex? En tanke? Men vad startar reflexen och tanken? Tja, vad får fostrets hjärta att börja slå? (Det är kanske en lite mer betydande impuls, men svaret på den frågan ger ändå ingen vägledning här.)

Det är ingen lösning, men nu jag vet vad jag väntar på. En impuls.
Medan jag väntar kanske jag kan skapa förutsättningar.

Nystart, omstart

Etiketter

, ,

Jag började arbetsträna idag. Det är något jag själv tog initiativ till, på en plats jag ordnat via kontakter. Allt för att förekomma myndigheterna och själv äga initiativet.

Nu kommer folk att tro att det är för att jag är bättre nu, eller mår bättre, att vården lyckats lösa problemet och att det därför är dags att återgå till det normala livet. Som när personer som varit utbrända blivit bättre och går tillbaka till jobbet. Bortsett från att jag inte har något jobb att gå tillbaka till och att utbrändhet inte är problemet.
Men nej, det är inte för att jag blivit bättre som i friskare. Det är för att jag inte blir bättre. Vården kan (vill) inte göra mer och jag kan inte vänta längre. Accept and move on.

Jag hanterar allt bättre, har kommit en bit i acceptans och känner att jag måste ta steg mot ett normalt liv, friska sammanhang, en riktning mot ekonomisk frihet och värdighet. Mot en framtid. För här kan jag inte vara. Här finns ingen framtid. Den finns inte i fattigdom och i myndigheternas våld, utan frihet, trygghet eller värdighet. Jag vet inte om någon förstår hur mycket styrka som krävs för att räta på ryggen och lyfta blicken igen varje gång jag påminns om min plats på behovs- och samhällsstegarna, hur mycket vilja som krävs för att inte förlora min fria själ och mig själv. Förlorar jag det så förlorar jag allt, och jag har redan förlorat för mycket, för många (en sorg jag inte klarar av att röra vid än). Jag behöver få vara med på insidan, delta, vara en jämlike, känna stolthet över mig, göra någon stolt, få åstadkomma något och bli sedd.

Jag har driv och engagemang, vilja och idéer, är social, framåt och energisk. I det friska. Men jag har inte samma kapacitet som förr, kanske inte heller samma förmågor och kognitiva styrkor. Och jag har en sjukdom och sjuklig trötthet som väl bara är att leva med. Acceptans, acceptans.

Jag får se hur långt det räcker. Om det räcker.