Lär känna mig (utan krav på likes)

twitter get to know me

Det gick nyligen runt en twitterlek som för en gångs skull intresserade mig, eftersom jag gillar listor med frågor för att lära känna andra och mig själv. Men när många hoppar på samma lek på samma gång, så gör jag inte det. Framför allt inte när de kräver likes för att svara. Jag tycker att klickbeten och likesfiske är löjligt. Vill du skriva något, skriv det, var inte en ängslig primadonna som kräver förhandsintresse innan du gör något. Ha lite självständighet och integritet. Du skriver väl ändå för din skull?
Nåja, fördelen med att inte väcka intresse är att integriteten inte utmanas. Och jag navelskådar därför på min egen arena.

Explain your Twitter handle.
Mitt twitternick (Lynxia) har funnits med sedan långt före sociala medier och dök upp efter en meditation då ett lodjur följde med mig, följde med in i spel och rollspel, webbforum och har hängt med sedan dess.
Mitt bloggnamn är för att det handlar om sådant som tillhör mig och min värld, ungefär. Det som är jag. Lisigheter.

Who inspires you and why?
Människor som följer sina drömmar och trampar egna spår där inga fanns. Som inte ger upp trots att de möter andras oförståelse, hån, intrigerande och utanförskap. Som lever sin övertygelse, med envishet, integritet och ödmjukhet, och som ser till något mer än kortsiktig personlig vinning.
Människor som med närvaro, acceptans och medkänsla överkommer hinder och sjukdomar till förmån för ett bra liv. Harmonin är inget konstant tillstånd, utan något man väljer gång på gång, men de visar att man kan göra det valet, att inte låta den första pilens lidande påverka hela livet, eller styra ens person.

Båda de här grupperna – framför allt där cirklarna överlappar varandra – har gett mig en större frihet och harmoni än vad jag annars hade haft. Deras visdom och övertygelse väcker och stärker min. För inget av det här är något man gör en gång och sedan är det gjort, utan det är något man utövar och det kräver styrka och envishet.  Att stå mitt i stormen och kunna se skönheten även i det. Att hålla fast vid tillit även i hopplösheten. Att förhålla sig till det som är för att hitta frihet och Leva.

Do you care what others think of you?
Generellt sett, allt mindre. Jag kan reflektera över det, men det är inget som betyder så mycket att jag kompromissar med mig själv i det som betyder något. Däremot bryr jag mig om vad människor som betyder något för mig tycker och tänker om mig. Jag skulle inte förändra mig för att de skulle tycka om mig, men det kan sticka till när jag upptäcker att någon tycker illa om mig eller har bildat sig en uppfattning som inte stämmer.

Däremot bryr jag mig om och försöker leva efter att göra gott, eller åtminstone inte illa. Att även om ingen kommer att märka det göra livet lite ljusare och vackrare där jag går fram.

What are you most looking forward to?
Ljusets återkomst. Snödroppar. Koltrastens kvällsdrillar. Ljuset genom vårskira bokar. Havet som leker runt fötterna. Solvarma klippor och ljumma vindar. Långa, nära samtal. Själslig närhet. Ljusa kvällar. Eld. Harmoni. Glastonbury.

What is one life rule you follow?
Om det är bara en: Var nu.
Men de föresatser jag lever efter är i princip den gyllene regeln, acceptans, närvaro och att ge mig varje dag ny.

What’s your dream job?
Det vet jag inte. Något med en kombination av ord och mindfulness/ACT/själavård; att varva arbete för att stärka och utveckla människor med arbete för mig själv med ord. Tror jag.
Hade jag kunnat omskola mig idag skulle jag ha satsat på något inom beteendevetenskap/psykologi eller inom omvårdnad.

Which fictional character do you wish you could meet?
Guinevere.

As a child, what did you want to be when you grew up?
Som riktigt liten ville jag bli badvakt eller präst.
Det verkar ha varit något med att stå upphöjd och vaka över människors liv, eller kanske att bli sedd och hörd.

If you were a cartoon character, who would you be?
Jag är riktigt kass på seriefigurer, men kanske Sailor Moon. Eller Modesty Blaise.

What skill would you like to master?
Disciplin.

In what situation do you feel most out of place?
Familjesammanhang och tjejmiddagar.

What artist do you really like, but rarely admit to liking?
Det finns nog ingen som jag gillar utan att stå för det.

What gets you fired up?
Mycket. Det räcker ofta att bli lite arg för att mitt nervsystem ska svara helt oproportionerligt rasande. Tyko Jonsson-ilska. Då handlar det ofta om orättvisa som det inte går att få rätt mot, att bli förminskad och inte lyssnad på, eller om kattplågeri (djurplågeri i stort, katter i synnerhet). Det senare gör mig mordisk.

What annoys you most about the fandoms you’re part of?
Jag är inte del av något fandom. Har nog aldrig varit.

What do you do to get rid of stress?
Jag är sällan stressad annat än fysiskt (än en gång: nervsystemet), så det räcker i allmänhet att komma tillbaka till här och nu och in i kroppen och framför allt sinnena. Att följa andetaget. Mindfulness.
För att varva ner kroppen från fysisk stress är det främst att promenera, vara i naturen, fotografera, yoga.

You have to relive one day of your life forever. Which day do you choose?
Jag vet inte. Det fladdrar förbi stycken av dagar, men några sticker ut: en varm julidag som började tidigt i en spegelblank vik och slutade med en annan stilla vik, solnedgång och fullmåneuppgång; en annan julidag under sol och på en ö i en älv; Beltane i Glastonbury eller en dag under en Gudinnekonferens då jag för första gången verkligen kände vad jag kan vara.

How quickly do you jump to conclusions about people?
Halvsnabbt. Jag lyssnar och känner in och bildar mig på så sätt en uppfattning (den är ofta riktig), men är öppen för att revidera och ompröva den. Jag bedömer dessutom människor utifrån handlingar snarare än ord och vill bilda mig en egen uppfattning utan att utgå från någon annans syn.

If you were a doll, what accessories would you be sold with?
Yogamatta, malahalsband, anteckningsbok, kamera och kristallkula.

What have you done in life that has given you the most satisfaction?
Olika former av volontärarbete (stödverksamhet – grupper, forum, telefonjour, förening, individuellt och genom föreläsningar – och på hospice). Att ha frigjort mig från ätstörningar. Att bejaka vem och vad jag är och stå kvar i nuet för att gå djupare även när det är allt annat än behagligt. Att svara på kallet.

What would be the worst thing to put in a piñata?
Getingar.

What’s the biggest waste of money you’ve seen?
Rökning, kolloidalt silver och bulimi.

What common misconception do you hate to hear repeated as a fact?
Att depression och självmord är val man gör. Alla hyss om mindfulness, både från förespråkare och belackare.

Where is the best place to go to meet awesome people?
Glastonbury. Och Internet.

What food do you crave most?
Socker.

What TV series do you keep coming back to watching?
Coupling, Sherlock och Vita huset.

Among your friends, what are you best known for?
Ingen aning. Kanske att jag ställer upp, är trofast och lyhörd.
(Skulle jag vilja vad deras svar egentligen är?)

Who of your friends is most like you?
Inga namn nämnda. Jag tror att i de flesta vänskaperna finns det likheter och skillnader, men i olika hög grad. Ibland känns det som om skillnaderna som finns upplevs större med dem som i mycket annat är väldigt lika mig.

What was the most traumatizing moment of your life?
Jag kan inte säga ett, för det var snarare fråga om situationer med utsatthet under lång tid. Men svek, sjukhus och han som inte accepterade nej finns bland traumatiska händelser.

What’s the best lesson you’ve learned from a work of fiction?
Att jag egentligen bara behöver bli älskad av en person; för utan den personens kärlek spelar det ingen roll hur många som älskar mig, det kommer ändå aldrig att vara nog. (En insikt som kom när jag läste Hjärtats innersta röst.) Men jag har lärt mig mycket från böcker eftersom jag läst mycket.

What’s something you’ll never do again?
Bli gravid.

Annonser

Grundad

Med fötterna stadigt på marken och närvaron rotad i landet under mina fötter. Drottning av marken jag går på, Queen of the Land I Tread, sade någon en gång. Och ibland känner jag den starkare, kraften, närvaron, det som fyller mig med det renare, det vilda och fria, fast dagen är inrutad.

Inom mig, nära intill mig, går jag barfota i snön intill vägen, sätter lätta spår, oberörd av kylan. Jag känner snön och skaren mot fotsulorna, vädrar spåren av hare, rådjur och räv som gått där under natten.

Några djupa andetag innan jag tar steget in i dagens rutnät.

Otjusig och nöjd

Ledig dag och yoga. Då kom dansar-Lisa fram. Benvärmare och knälång tröja över träningskläder, kängor och dunjacka. Håret fortsatt i knut eftersom det blir galet när man tar ur knuten. Garanterat otjusig men nöjd och jordnära, jagnära.

Så kontrasten, en ström av selfies i sociala flöden som alla ska visa hur tjusiga, sexiga, mystiska, åtråvärda de är. Ja, ja. Snabbt fladdrar impulserna förbi: ”jag vill också”, ”borde jag?” och att slå ner på mig för att jag inte är lika snygg, men… nej. Jag kan inte konkurrera, jag vill inte konkurrera. Jag är inte intresserad av att spela ett spel om likes och uppmärksamhet, med heta blickar och vassa armbågar. Jag är inte intresserad av att jämföras eller jämföra. På deras arena står jag mig slätt, för jag hör inte hemma där. Och det är en befriande insikt. Det är lätt att glömma när man sköljs över av sociala flöden att det finns fler arenor. Utan spel.

Så idag är jag nöjt otjusig, jordnära och bara jag.

Jag förstår och förlåter men glömmer inte, fast jag vill. Ord har ristats in med trubbig kniv som lämnar fula ärr som lätt spricker.

Det finns läkning, men inte nu, inte här.

Vinddans

Halv storm. Byarna drar andan ur mig och sliter i hår och ben. ”Kom med! Kom med!”

Bakom kyrkan är det lugnare; här smiter bara enstaka vindar runt knuten och virvlar runt löven. Där kommer en liten virvelstorm, och en till. Löv dansar upp och singlar ner. Den tredje virveln möter mig och jag är plötsligt i den. I yster dans, i vindlek. Jag kan nästan höra skratt i vinden runt mig. I några sekunder – längre kan det nog inte vara – är tiden en annan. Sedan fortsätter vi åt vart sitt håll, vinden och jag.

Men jag bär det med mig. För det fanns något där inne i dansen som var hemma, på samma gång här och långt bortom. Som att dansa med dimslöjor. Det som tar mig bort och hem.

Varför?

Bloggar är passé. Ingen tycks längre vara intresserad av texter längre än 140 tecken, eller möjligen 280, för sociala mediers babblande, brusande ordmassa har dödat läsuppmärksamheten så att ingen längre söker sig till tystare ordvatten och längre texter som kräver mer än ett ögonkast att ta in. Mer än en ögonblick, ett ögonblick. Det är synd. Vissa gör sig bättre i större format, med utrymme att resonera klart tankar och gå vidare på funderingsspår. Andra är bra både i kort och långt format, och ger något annat i tystnaden som en längre text utanför SoMe-bruset har.

Genom åren på Twitter har jag flera gånger funderat över mitt bloggandes vara eller inte vara, saknat det, undrat om orden för alltid flytt mig, undrat vad det är för mening med det. Skriver man sådant finns det alltid människor som bedyrar att jo, det är det värt, du skriver så bra, jag vill läsa. Så var är de? Hur var det med intresset?

Är det någon mening att försöka komma tillbaka till ett skrivande som ingen är intresserad av? Som ingen läser? Det centrala borde vara skrivandet i sig, inte om det blir läst – och det är det, men när självtvivlet finns där och den stora meningslösheten är blytung så hade det känts fint om ord landade och togs emot. Någon uppmuntran som visade att det någonstans hos någon betyder något. I stället visar statistiken för inlägg efter inlägg på 0 visningar. Ska jag skriva för bara mig själv kan jag fortsätta i mina anteckningsböcker. Eller så fortsätter jag prata för mig själv. Banala betraktelser. (Det kommer jag inte att ha motivation till länge.)

Visst, jag flaggar inte för att jag kanske tänkte skriva något någonstans för att väcka intresse, jag automatdelar inte inlägg, jag talar inte om för folk att ”det här har jag skrivit om”. Jag är dålig på att promota mig. Men länken finns på en del håll och några följer. Och det är svårt att promota det som inte är viktigt och angeläget och vackert och värdefullt.

Så än en gång står jag med ett frågetecken och undrar vad jag ska göra. Och varför.

Månadsslutsångesten

Varje månad, samma sak. Klumpen i magen sista veckan när pengarna är i stort sett slut och det bara inte går ihop. Försöket att spara till nästa månad misslyckas än en gång. Byebye det undanlagda. De där sakerna som kräver sparande får vänta lite till. Att köpa nya linser, klacka och laga skor, kläder, den nya boken jag vill ha, presenter till barnkalas, en matta, adventsljusstakar…

Jag får inte ihop det. Det går aldrig ihop och det är en ständig stress. När det så gått en liten bit ur den näst sista kontaktlinsen, så att det plötsligt blir akut med nya (nästa vecka) vill jag bara sluta andas. Tårarna bränner. Skammen bränner värre.

Nästa månad ska jag bli bättre. Nästa månad ska jag leva stramt och planerat, inget extra. Jag borde kunna bättre. Jag borde vara bättre.

Nästa månad är jul. God jul.

Det känns som om jag springer och springer för att hålla jämna steg med vardagen. För att komma ihåg allt, för att hinna, orka, ta tag i, ta mig för… Och ändå kommer jag inte ikapp. Något hamnar alltid efter. De sköna pauserna när inget hänger efter mig uteblir.

Jag vill börja varje vecka ny, utan något hushållsarbete som hänger över mig. Men sent söndag kväll brukar det vara klart, om det alls blir det. Nu är disken kvar och ingen planerad mat till veckan blev lagad. Och jag sitter klockan ett och fyller i en ansökan som ska in imorgon, upptäcker konstigheter som jag borde ha sett tidigare och undrar hur jag ska få ihop morgondagen.

Söndag natt. Ett kort andhämtning innan det är dags att dra efter andan och börja om. Och jag är trött.

(Jag vet: alla känner så här. De flesta har dessutom mer i livet som ska hinnas med. Men det ändrar inget för mig, eller hur?)

Barn och barnbarn

Nästa år fyller min mor 70 år. På ett kalas i helgen talade hon om det. ”Jag vill ju helst fira med mina barn…” – jag hinner tänka att det kan vi ordna – ”…barn.” Barnbarn. Inte barn. Jaha.

Det är inget nytt. Det är inte första gången någon av mina föräldrar talar om att de tycker att barnbarn är livets guld och det finaste livet givit dem; roligare än barn. På ett sätt kan jag förstå dem: barnbarn är barn man inte har ansvar för och inte har dygnet runt. Men det är ändå en lite väl ofiltrerad sak att säga till sina barn. Man känner sig så hemskt uppskattad.

Jag är dottern som inte givit dem några barnbarn. Inget livsguld. Mina syskon gav dem nio stycken, det borde räcka, men visst hänger det faktumet i luften. Ytterligare en sak som står mellan (resten av familjen) och mig.

Jag får sprida guld i andras liv, på andra sätt.

Det där nya

”Hur går det?” Jag vet inte. Bra. Bra och dåligt. Bra och åt helvete. Beror det dåliga på det bra, finns det en orsak–verkan? Vet inte. Kanske.

Jag hade tänkt uppdatera varje vecka, för min egen skull; en dokumentation (jag gillar dokumentation) för att se samband och kunna ta tag i det som inte funkar. Det har inte blivit så. Energin räcker inte. Orden är som borta och tankarna bara flimrar när jag försöker skriva dem. Hjärntrötthet. Ordtrötthet. Energibrist med utmattningsströssel. O-ro.  (Och en depression som tar lust och ger självkritik och inget som ger lust och stärker självkänslan som motvikt.)

En riktig uppdatering kommer. Här och nu: känslan av att vara på fel plats, i fel sammanhang.