Du vill bli älskad.
Men vill du vara älskad?

Annonser

Ögonblick

Min blick fångar detaljer, fäster sig vid färg, rörelse, form, skönheten i det lilla. Jag följer skeppets fladdrande flaggor med blicken medan vi åker förbi, fångas av ett liten dun som  far genom vinden eller fladdrar från en gren, ser lövets dans i en osynlig virvel, förundras över skatfjäderns blå skimmer, över pärlemorskiftningarna på duvans hals, ser ett stilleben i sanden av en pytteliten gul snäcka intill den lillfingerlilla skölden från en död krabba, en knappt synlig sjöstjärna, en snöflinga som landar på vanten. Småsaker. Ett litet paletthjärta mellan stenarna i asfalten, gatkamomillen i trottoarkanten, en bladrosett intill en husvägg, trollsländans vinge i mossan, den lilla sländvingen i soffan, som sedan försvinner i en il från fönstret. Den blå blomman mellan fimparna under en papperskorg.

Överallt finns det skönhet. Överallt finns det något att se, något som fångar blicken. Ögonblicken. Om man är närvarande. Om man vill se. Det är en förmåga som går att träna upp.

Jag ser, jag upplever. Det är en lycka att förundras.

Jag önskar

Jag behöver inte en partner för att vara hel, jag definieras inte av en annan persons syn på mig. Jag är en älskarinna även utan en älskare eller älskarinna. I am the Lover. Men jag vill ha en livskamrat. Jag vill ha ett vi där våra jag möts, jag vill bli gammal med någon. Jag önskar mig en famn, en hamn, ett hem tillsammans. Jag vill att drömbilderna jag sett ska bli verklighet. Jag vill dela livet med någon, dela glädje och sorg, kärlek och lust, skratt och gråt, jag vill dela drömmar och förhoppningar för ett gemensamt liv, vår framtid, och jag vill dela både det tidlösa och vardagen. Vardagen är underskattad trots att det finns så mycket av den.

Jag vill välja någon som väljer mig. Jag vill älska och bli älskad tillbaka, ömsesidigt, fritt och jämställt. En jämlike. Någon som är öppen och vill utvecklas.

Jag vill. Jag önskar.

Jag önskar att livet kunde ändra vad dejtande lärt mig

Jag önskar att livet kunde ändra på vad åratal av dejter och relationer har lärt mig. Jag önskar att jag kunde glömma det. För vad spelar det för roll att jag vet mitt värde och vem jag är – vad jag är – när omdömet har varit så samstämmigt?

Jag önskar någon som kunde ändra på berättelsen, för jag ändrade min del av den och det räckte inte.

Jag önskar att jag kunde glömma det som är för patetiskt och skamfyllt för att säga öppet. I svaga stunder kan jag åtminstone sorgset och självrannsakande konstatera att det skulle bli en bra titel på en självbiografi. Eller en bio.

Men jag önskar att något skrev över det.

Det finns en fortsättning på det här inlägget: Jag önskar.

Var det värt det?

Jag ångrar inte saker jag gjort. Eller åtminstone ytterst sällan. Det finns ingen mening med att ångra det som inte kan göras ogjort, så jag låter mig inte riktigt ångra något. Jag tar smällen, betalar priset. Står för mina val, även då jag i tystnad önskar att jag hade fått en andra chans. Även då jag önskar att omständigheterna som ledde till valet hade varit andra.

Ibland undrar jag om jag inte kunde ha varit mer varsam med mig. För en del konsekvenser blev större än vad som är bra. Och det visste jag om, men valde att bortse från. Väljer att bortse från. Presens.
När räkningen kommer är det ändå för sent att ångra mig.

Livet är kort. Man ska inte ta ut olyckor i förväg, man ska njuta medan njutningen finns där. Medan tid är. Jag är njutningslysten. Som en katt. Däremot är jag inte impulsiv, utan medveten om konsekvenserna, om att det har ett pris. Allt har visat sig ha ett pris. Men börjar jag tänka på priset för det jag vill så låter jag något annat styra och begränsa mitt liv, min lust, min livslust. Jag kan inte göra det. Inte när begränsningarna redan är så stora och tillfällena för få.

Det är en balansgång.

Var det värt det? Det är egentligen irrelevant. Även om priset är högt så är det som är gjort gjort. Det var bra då, det är bra när det är. Och i minnena finns ett tidlöst nu som lever kvar, där det är bra. Jag har hittills aldrig ångrat några fina minnen, vackra stunder, goda upplevelser. Det är värt något. Det är värt mycket.
Så ja, det var värt det.

En svårare fråga: Var det bra för mig?
Det är en ständig balans mellan vilja och varsamhet. Även det som är bra kan göra skada och ibland vet jag inte om det var bra förrän skadan gör sig påmind.
Vissa skador läker. Andra gör det inte. Då var det inte så bra. Men det är för sent för att ångra mig. Jag kan bara vara varsam med mig nu och hoppas att jag blir lite mer försiktig.
Fast det kommer jag nog inte att vara. När lust ställs mot självbevarelsedrift vinner lusten. Och viljan. Då tänker jag att jag kan vilja allt bra. Låta bitarna falla och sätta ihop dem igen, om jag går sönder. Självsvåldigt. För visst finns det ett visst mått av våld mot mig själv i att ignorera priset fast jag vet om det?

Lusten är inte blind, inte för mig, den struntar bara i allt bortom nuet. Och den är hoppfull. I lusten finns en dröm, ett ”kanske”, ett ”om”. Hur kan jag ångra ett hopp och en dröm?

Så var det värt det? Ja. Nej. Jag vet inte.
Hade jag ångrat mig om jag kunde gå tillbaka och välja om? Om jag hade kunnat ta en annan väg vid skälet? Ja.

Jag är medveten om hur många som tycker att man inte ska ångra sig, som inte ser någon mening med det. Men det betyder något för mig när jag farit illa, eller om jag gjort någon annan illa. Så korta stunder ångrar jag mig.

Mettarädsla (inte meta)

Vissa dagar känner jag rädsla inför mettameditation. Irrationell, som rädsla ofta är; känslan är verklig men utan orsak. Som om orden skulle kunna vara annat än varma, som om det skulle kunna finnas skada genom dem. Hjärtat slår så hårt att pulsen får trumhinnorna att vibrera (så känns det), impulsen är att fly och önskan att någon skulle lägga handen på mitt hjärta och säga orden till mig. May you be safe. May you be peaceful. May you be kind to yourself. May you accept yourself as you are.*
Det är det såklart ingen som gör.

Efter ett stunds upprepande med djup och uppriktig omtanke och vilja att ta emot kärleksfull vänlighet så mjuknar jag. Rädslan ger efter tillräckligt för att jag ska vara riktigt här. I mig. Trygg vet jag däremot inte om jag är. Men 3 juni är inte en dag för det. Inte än, uppenbarligen.

*Det var fraserna i dagens meditation.

Den årliga ångesten

Samma sak varje år: deklarationsångesten. För det räckte inte med att lägga ner verksamheten, avregistrera firman och återföra periodiseringsfonderna för att få den enkla SMS-deklarationen. O nej. Först efter några år förstod jag varför jag måste deklarera näringsverksamhet och varför den räknas som aktiv, trots att verksamheten inte finns kvar: min SGI baseras på inkomster från åren som egenföretagare. Och så länge jag har sjukpenning tycker Skatteverket att verksamheten bedrivs aktivt, trots att det enda som händer där är att FK betalar ut en sorgligt låg sjukpenning (i sig en stress, men en annan). Åtminstone tror jag att det är så; det är något som deras handläggare inte själva varit klara över. Jag hävdar envist varje år att verksamheten bedrivs passivt, eftersom jag inte bedriver den alls, får framåt sensommaren något brev om att de anser att den bedrivs aktivt, och så rycker jag på axlarna. För jag kan ändå inte göra något åt det.

Några år har jag helt sonika gått ner till skattekontoret och bett om hjälp att fylla i rätt blanketter och rätt rutor, det brukar ta dem några minuter. Nu använde jag mig av det som årets mall, för jag vill bara bli av med det och förstår ändå inte vad jag skulle göra annorlunda. Det enda som skiljer sig från i fjol är redan förifyllda uppgifter. Vid skatteberäkningen står det på mycket mer minus än vad jag förstår, men det stämmer när jag tänker på skattenivåer, och jag kan som sagt ändå inte göra något åt det. Det är inte som om jag kan sätta in en extra skatteinbetalning på kontot. Det jag inte kan göra något åt (jag upprepar mig) får bero.
Det hela går ganska snabbt även när jag kontrollerar, fyller i och skickar in uppgifterna – som alltid är det prokrastinering och distraktioner som tar tid – så det är inte deklarerandet i sig som egentligen ger ångest. Eller jo. Eller nej.

Jag vill göra rätt för mig. Jag vill fullgöra mitt ansvar och därför både deklarera korrekt och betala in rätt skatt. Underskottet känns inte bra. Att inte veta om jag gör något fel (eller varför värden från flera år tillbaka är vad de är) känns inte bra. Men jag måste släppa det. Det känns inte bra och det är ok.

Mest av allt handlar det om att jag inte förstår. Jag minns inte hur man gör det här, jag kommer inte ihåg bokförings- och skatteformulärsspråket, jag blir akut dum. Och jag har kunnat. Det var alltid jobbigt med bokföring, årsbokslut och deklaration, med alla kvitton och papper (samlade i datumordning i kuvert, ett för varje månad – en strukturerad version av att samla på hög) men jag kunde det. Jag förstod. Att veta att jag har vetat men inte längre vet är hemskt. Det är som om kretsar i hjärnan kopplades bort och försvann den där våren och sommaren för sex år sedan, eller i något av skoven av depression och trötthet. Minnet blev ihåligt. Minnen kan försvinna, har försvunnit, försvinner. Det skrämmer mig.

Men för i år är deklarationen avklarad. Kan jag bara få en inkomst av tjänst under så lång tid att det ger SGI, så kommer jag kanske om två år kunna klicka in deklarationen på tio sekunder. Hoppas.

Jag saknar det innerliga

Innerligheten som fanns, vart tog den vägen? Den fanns i samtal och flöden, då. Förut.

Klimatet är ett annat nu. Tonen en annan. Det är flyktigt, oengagerat, ytligare, nära till cynism och elakheter; mer ”jag, jag, jag” än intresse för samtalen, dialogerna, mötena. Men jag är inte en annan.

Jag saknar det innerliga.

Mer om mig

Jo, en till. Jag försöker hitta inspiration att skriva.

Vem kom mitt senaste SMS från?
Försäkringskassan.

Vem kom mitt senaste telefonsamtal från?
En god vän.

Vad är min värsta ovana?
Vilka, snarare. Det här hade kunnat bli ett eget inlägg. Jag har små ovanor, som att lämna disk tills den blir ett berg, eller hänga kläder på vädring och sedan slarvigt vika ihop dem till en hög som jag lägger på en hylla och sedan får ta tag i det någon gång i veckan, fast det bara hade tagit ett par minuter att göra något åt dem från början; jag äter för mycket och lägger för mycket pengar på godis – det är den ovana jag själv stör mig mest på; jag skjuter upp sådant som inte är nödvändigt.
De stora ovanorna är att jag fastnar med mobilen, jag skjuter upp/orkar inte ta mig för saker som vore bra (meditera, yoga, gå ut, läsa, skriva …) och istället bara fastnar i ingenting, att jag sällan ber om hjälp och att jag inte vill vara till besvär. Jag tar inte plats, pratar inte om det viktigaste eller det sårbara som gör ont, vill inte kräva uppmärksamhet om jag inte får plats. Jag tystnar.

Hur många har jag dejtat?
Jag dejtar inte och har bara två gånger haft en dejt med någon jag haft en relation med.
Men ska jag räkna ihop dem jag haft något slags förhållande med och dem jag gått på dejt med – 15–20 personer, varav två där den andra personen trodde att det var en dejt.

Vilken är min favoritserie på TV?
Vita Huset, Sherlock, Coupling. Och brittiska kriminalserier.

Vilken är den senaste sången jag lyssnade på?
”Gayatri Mantra” med Tina Malia.

Vill jag gifta mig?
Nej, inte traditionellt sett. Jag vill ha ett ömsesidigt, uttalat commitment, men till varandra, inte framför publik.

Känner jag mig obekväm med att prata om sex?
Nej.

Skulle jag dela badkar med någon?
Visst, men helst inte. Det är så överskattat att dela badkar, och blir mer obekvämt och bökigt än sexigt. Badtunna är trevligare att dela.

Mina favoritdjur?
Kattdjur, korp, blåvinge, surikat.

Skulle jag kunna röka gräs?
Jag vill inte.

Min favoritfrisyr?
Hängande. Ofixat.

Vem hade jag senast ett djupt samtal med?
Djupt för mig eller för den andra? Halvdjupt för egen del – förra veckan, djupt för den jag talade med – i helgen. Ett riktigt djupt samtal vet jag inte när jag senast hade. Ett par månader sedan, kanske.

Mina favoritband/-sångare?
Jag är dålig på musikfavoriter. Dan Shears, Lars Winnerbäck, Kent, Muse, Tina Malia, Tori Amos, Leonard Cohen, Shawna Carol, Kellianna, Sofia Karlsson, Carolyn Hillyer…

Min relationsstatus?
Singel.

Min sexuella läggning
Bisexuell.

Mina initialer (inklusive mellannamn)
LJI

Skulle jag kunna kyssa den senaste personen jag kysste?
Ja.

Vem är den mest attraktiva kändisen?
Kate Beckinsale. Tim Daly.

Dricker jag alkohol?
Ja.

Vad gör mig glad/lycklig?
Mycket. Jag är generellt sett glad och lycklig, och blir det lätt över allt möjligt. Det är lätt att göra mig glad.
Ett ämne för ett eget inlägg.

Hur är jag när jag är berusad?
Trött. I vissa sammanhang flirtig.

Skulle jag helst leva utan musik eller utan TV?
TV. Jag lever utan TV sedan 2010 och skulle välja bort TV via dator före musiken.

Tycker jag om när människor pillar mig i håret?
Nej. Jag kan tycka om bra hårbottenmassage, men inte att bli pillad i håret.

Vilka egenskaper tycker jag är attraktiva hos någon?
Ärlighet, autenticitet, öppenhet, nyfikenhet, fantasi, kreativitet, inkänning, omtanke…

Skulle jag kunna kyssa någon av motsatt kön?
Ja.

Känner jag mig obekväm när det uppstår tystnad när jag är med någon?
Nej. Men jag kan känna om personen ifråga är obekväm med det.

Hur långt var mitt längsta förhållande?
3 ½ år.

Skulle jag kunna bli vegetarian?
Ja. Vegan skulle bli svårare.

Tror jag på utomjordingar?
Jag tror att det finns liv bortom vår planet, men inte utomjordingar i vanlig betydelse.

Hur många har jag kysst?
Ingen aning. Too many to count.

Favoritämne i skolan
Engelska och svenska. Jag tyckte generellt sett om skolan.

Har jag många vänner?
Nej.

Vart vill jag resa?
Nepal, Vancouver Island och runt i Pacific Northwest, Fiordland, Tasmanien.
Avebury, Rosslyn, Chartres. Aix en Provence, Carcassonne.

Har jag tillitsproblem?
Ja.

Favoritårstid
Varje årstid, varje del av en årstid, kan vara en favorit.

Vill jag ha barn?
Jag hade velat ha barn. Om en blivande partner har barn gör det mig inget.

Twitter eller Facebook?
Twitter.

Pratar jag fortfarande med min första förälskelse?
Ja. Ofta. Jag är vän med alla mina kärlekar, även om jag inte har kontakt med alla.

Tror jag på slumpen/mirakel?
Ja, men jag tror att den/de är sällsynt/a. Oftast är slumpen något man skapat förutsättningar för.

Hur är friska sjuka?

Hur gör friska människor när de blir sjuka?

Jag är van vid att – när jag jobbade – gå sjuk till datorn, göra jobbet, hålla deadlines. Nu är jag på andra vändan influensa, sover mest och blir helt slut bara av att duscha. Att ta mig upp, fixa till mig och ta mig iväg till spårvagn, från spårvagn till jobbet (arbetsträningen), jobba och sedan ta mig hem känns snudd på omöjligt när luftrören bråkar så att jag får blodsmak i munnen bara av att gå långsamt till spårvagnen för att åka och handla kattmat. Ändå stressar det mig att stanna hemma och inte orka, och det dåliga samvetet väcks. Borde jag orka? Jag är rädd för att ses som dålig och klen som är hemma, rädd att andra ska tycka att jag inte är någon att satsa på. Efter lång sjukskrivning, och med sämre förutsättningar än andra, känner jag ständigt att jag måste bevisa mig och vara på topp för att inte bli dömd av andras fördomar om depression eller trötthet. Just nu är känslan att jag måste bevisa att jag är duglig, att jag måste vara lite bättre, lite mindre klagande än andra. Duktigare än andra.

Borde jag gå dit så fort jag kommer upp ur sängen? Komma in senare och göra mina timmar även om jag inte får så mycket gjort, och komma hem och bara sova? De är så många som går till jobbet sjuka och sedan självömkar över det i sociala medier för att visa hur duktiga de är. Människor som är för viktiga för att stanna hemma och ta hand om sig, som behövs för mycket för att kunna vara sjuka. Är det så man måste vara för att räknas i de hälsoprivilegierades värld? Viktig, duktig, behövd, självuppoffrande? Det känns dumt. Som att sakna självbevarelsedrift och samtidigt strunta i om man gör andra sjuka. Men kanske är det så man gör. Är. Och jag gör inget viktigt, inget som behövs, så kanske kan jag mest sitta av tiden om jag kan ta mig dit.

Men vad är rimligt? När är man tillräckligt frisk, eller för sjuk?

Men jag är trött och orkar inte hålla mig vaken. Ögonen svider och orkar liksom inte justera synen, ryggen är stel, armarna svaga, huvudet luddigt och jag är väl typiskt influensig. Bortsett från att jag inte har feber, men det får jag ju bara när jag är för trött (de flesta kvällar). Det var länge sedan jag var så här dålig sist. 2005. Då tröttheten blev kvar. Måtte den inte bli värre nu. För jag kommer att gå tillbaka så fort jag förmår.

Just nu vill jag bara gråta för att jag är så trött.