Idag börjar något nytt 

Idag börjar något nytt. Ett nytt kapitel. Och jag vill tänka att allt är nytt, att nu är jag ny. Ny men färdig efter förberedelser, insikt och förändring. Nu gör jag avstamp. Nu blir det bra. Nu ska jag ha energi och fokus att få till struktur, komma igång med träning på riktigt, disciplinerat få in ett utövande (en practice) av yoga och meditation, kanske även av skrivandet, hålla efter ordningen hemma, vara planerad och komma till ro och i säng på kvällarna för de där många timmarnas sömn jag behöver. Nu ska jag vips! vara den jag vill vara.

Fast ”vips!” brukar sällan bli vipsigt, mer idogt förändrande, envishet och över tid små förändringar som jag knappt tänker på när jag lever i förändringen. Och sömnen är svår att bestämma över. Men ändå: Jag vill att ett nytt blad ger mig mer utrymme i livet.

Och det börjar nu.

Annonser

Drömskrift

Regnet ritar ränder på rutan.
Små världar som blir till parallella verkligheter som samlas i ett nu.

Drömskrift. Drömmar som faller ner mot karmen. Nåväl, de är fina så länge de varar. Som drömmar är.

Med fingertopparna mot rutan trummar jag regnets rytm, följer spåren som bildas. Så nära, bara tre rutor bort. Vi möts nästan. Havet och jag. Drömmarna och jag.

Personprioriteringar

Ibland undrar jag varför människor så lätt tycks tappa bort prioriteringar bland sina nära och kära. För visst är det väl de som står oss närmast som är viktigast för oss? Eller borde vara det … Det är väl de vi inte vill tappa bort, eller slarva bort? Ändå ser jag ofta hur folk hänger upp sig på människor sin inte är så värst nära och tycks glömma var de har sina prioriteringar. Eller prioriterar de om människors betydelse för dem efter humör? Eller är de vars uppmärksamhet de vill ha de mest prioriterade?

Det känns så tråkigt om man skulle fastna i ältande och dåligmående över någon som inte ens står en riktigt nära, och därför missa det man har närmare, dem man har nära. Kanske rentav riskera dem. Är det värt att ge någon sådan makt över ens känslor och mående ska det väl vara någon prioriterad?

Ibland kanske det är värt att stanna upp och stämma av med sig vilka som är viktigast, vilka ens prioriterade människor och relationer är, och om man tappat fokus på dem. Kanske behöver man släppa taget om människor som helt enkelt inte är så betydelsefulla i ens liv som man låtit dem bli.

Vilka står mig närmast?
Vilka relationer är prioriterade?

Sommarpsyk

Min psykmottagning har sommarstängt, upptäckte jag när jag ringde dem i veckan. Detta har de inte informerat om i förväg (mitt senaste besök var veckan före midsommar). De “ska” lyssna av telefonsvararen, men efter en vecka har ingen förnyat recepten jag ringt om. Det är skitkasst. Att tvingas sluta tvärt för att sedan börja om är … inte jättelyckat. Det är ren tur att det inte är något av de antiepileptika jag har (ett som antidepp, ett mot nervsmärtor), för där är ut- och insättning inte roliga och måste ske långsamt. Att missa antideppet en morgon märks redan efter några timmar. Kul. Att missa smärtmedicinen är ännu jobbigare. Nåväl, det är inte de. Nu är det bara dopaminet och framför allt den cirkadiska rytmen (dygnsrytmen) som påverkas, men det är illa nog. Framför allt som jag börjar arbetsträna på tisdag och sömn är rätt så bra.

Det är tur att jag inte sökte dem för att jag mår dåligt. För de hänvisar till 112 och alla med erfarenhet av psykiatrin vet nog hur mycket stöd de ger. Eller akuten. Att dessutom ha sin mottagning i ett annat landsting gör att ingen kommer åt journaler ifall jag skulle söka här. Vilket också gör det svårt att få recept förnyade. 

Nåja, this too shall pass, de är snart tillbaka och det är bara att acceptera. Vilket jag gör med gnäll som ventil. Det är dock ett annat ämne.

Imorgon

Hur vill du att morgondagen ska bli?
Hur förbereder du den?

Hur vill jag att morgondagen ska bli?
Hur förbereder jag den? Hur ska jag ge mig så bra förutsättningar som möjligt, skapa bästa möjliga utgångsläge?

Om jag sätter ett mål och går bakåt från det: vad behöver jag göra – vad kan jag göra – för att nå dit? Behöver jag göra något före det steget? Och före det? Vart leder bakåtpromenaden mig, vilket är det första steget?

Det här är något jag ofta tänker men snabbt glömmer bort och tappar bort. Så kommer jag t.ex. i säng flera timmar senare än tänkt, lämnar disk och stök i köket och ger mig därför varken en chans att sova tillräckligt länge eller den lugna start på dagen som jag mår bäst av. Och då fastnar jag. Tappar bort föresatserna. Det är synd.

Men jag ställer mig frågan: Vart vill jag och hur skapar jag de bästa förutsättningarna? Och jag har nog de första stegen klara, liksom några mål/saker jag vill. Mer om det någon annan gång. 

Jaha…

Nystart, omstart, något. Att komma tillbaka till något jag lämnat har alltid varit svårt för mig. Det faller sig inte naturligt. Kanske för att jag lägger min själ i saker som betyder något och det därför blir ett sådant glapp när jag slutar, eller pausar, att det blir en extra tröskel att komma tillbaka. Med både ord och dans är det så, i alla fall. Två saker som ligger mig så nära, som är så mycket jag, att det blir som ett hål efter dem när de fattas mig. Det är med orden jag dansar när jag är stilla. Utan ord och utan dans blir det så märkligt stilla. Tyst och tomt. Som en teaterlokal när ljusen släckts och alla gått hem, när bara dammet rör sig i ljuset mellan tunga gardiner.

Ju längre jag är tyst, desto svårare blir det att skriva igen. Överallt. Både via penna och tangentbord. Men i huvudet skriver jag, ständigt. Ändå växer tröskeln, som om viljan staplas på hög. Och i viljan också egna förväntningar och önskemål om att det jag skriver ska vara bra. Värt det. Men, som jag också säger till mig: Skriver jag inte kan det inte bli bra. Skriver jag inget kommer garanterat ingen att läsa det. Så… jag får väl skriva, då. Hålla det vid liv. Men vänta er inget fantastiskt. Jag är inte så fantastisk just nu.

Kapitelslut

I nästan ett år har jag tänkt flytta den här bloggen till en ny adress och ge mig och den en nystart. Jag har försökt hålla skrivlusten vid liv, hålla lågan brinnande, i väntan på att orken, idéerna, motivationen och framför allt orden ska återvända. Det har inte hänt. Orden finns nog där någonstans, infrusna; det finns textfragment och utkast, tankeimpulser om ämnesteman, men motivationen finns inte. Jag läste nyligen att en förutsättning för motivation är att basbehoven är tillgodosedda; det är inte mina på långt när, och det är svårt att uppbåda energin till ett driv då.

Den här bloggen betydde en gång mycket för mig, och jag tror att den betydde något för en del andra. Ett par stycken, i alla fall. Jag tror att jag berörde. Så verkar inte vara fallet längre. Bristen på läsare och respons talar ganska tydligt om det. Det främjar inte direkt heller motivationen. För även om jag skriver för min skull så vill jag bli läst, även om det inte är av många, och då försvinner meningen med att skriva när det inte når ut och fram. Jag har inte lyckats behålla vare sig frekvens, relevans eller förmågan att beröra och behålla intresse. Därför har det här sedan ett tag tillbaka känts som ett dåligt samvete parat med känslan av misslyckande och en i raden av förluster.

Ibland behöver man sätta punkt, lägga något till ro, innan något annat kan födas. Början av året har gjort det tydligare än på länge att det är dags för avslut på flera områden. Ett det räcker nu. Jag följer den känslan.

Slutet av det här kapitlet skulle ha följts av början på ett nytt. Det gör det inte nu. Lågan har slocknat och lusten tagit slut. Om När den återvänder kommer en epilog med en ny adress.

Oavslutat

Allt detta oavslutade. Påbörjat, men inte avslutat. För att något saknades. Tid, ork, lust, rätt ord. Motivation. Det väntar. Bidar sin tid. En liten hög av ”ska, någon dag” i medvetandet. Det försvinner inte, utan ligger kvar. Någon dag, någon gång, när jag kan frammana stämningen ur det oavslutade och ta den till nuet.

Ofärdigt. Oavslutat. Utkastat men inte fångat.
Orden väntar. På tid. På mig. På att bli fångade. På att dörren ska öppnas. Snart.

Ett lager nagellack, en meditation

Jag målar naglarna och mediterar. Ett lager, en meditation. Nästa lager, lite yoga. I bakgrunden rapporter från NASA om hur det går för Cygnus på väg till ISS. Och vinden. Dånande. vinande. brusande.
Det är inte tyst. Det har inte varit tyst sedan någon halvtimme i fredags natt, före Helga. Jag blir galen. Mina sinnen behöver vila.

Jag vänder mig bort från världen. Bort från sociala medier, från nyheter, från distraktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag ger mig kvalitetstid med mig, men det får jag inte riktigt. Inte än. Men jag måste stänga ute för att kunna blicka inåt. Genom att blicka inåt ser jag även världen utanför klarare. Med renare blick och klarare sinnen. Nu är allt suddigt och skevt. Som genom rutor piskade av saltvatten och grus.

Ett lager. En stunds stillhet. Släckta lampor och tända ljus. Och vinden som vill blåsa bort huset.