Får den sjuke bara en önskning?

Den som är frisk har många önskningar, den som är sjuk bara en.

Nej. OK, när man har som värst migrän, magsjuka, influensa, smärta, depression osv. kanske man bara har en önskning: att dö, men i andra fall … nej. Jag kan se att det kommer från något fint resonemang om att man inser livets sanna värden när man är sjuk och att andra önskningar då bleknar som mindre fina och viktiga, men det är fortfarande nej. Jag tror inte att det är någon som själv lever med sjukdom* som myntat uttrycket.

Varför skulle man förlora alla andra önskningar bara för att man drabbas av sjukdom? Varför skulle det som tidigare var viktigt och som man önskade sig och drömde om vara mindre viktigt och önskat bara för att det fanns en ny önskan – friskhet?  Den som är sjuk har rätt till precis lika många önskningar som den som är frisk, och kanske har ännu större behov av önskningar, drömmar och viljor för att härda ut. Så jag köper inte resonemanget. Om jag önskar mig kärlek eller ekonomisk frihet slutar jag väl inte att göra det bara för att livet ändrar kurs?

För egen del finns friskhet inte ens bland mina önskningar. Jag har kvar en väldig massa friskt – jag är frisk men har sjukdomar – och ser inte någon mening med att slösa en önskning på något som ändå är omöjligt. Jag önskar att jag hade mer energi och att jag inte ska bli sämre, och att det skulle finnas något som men inte friskhet; däremot att behålla hälsan, så som jag bedömer hälsa. Annars har jag väl samma sorts önskningar som de flesta: kärlek, trygghet, ett vi, ekonomisk frihet, meningsfullhet, ett enkelt, lagom aktivt liv nära naturen och i närhet till det andliga och det som är viktigt för mig. Platser att besöka, upplevelser att göra, fritidsintressen att prova på. Jag önskar mig inte status och prylar, bara ett bra liv. Lycka är inget jag behöver önska, den är redan en del av mig. Så det är mycket mer än att bli frisk.

Låt även den som har en sjukdom fortfarande vara sig själv, med allt det friska, och att få ha mer än en önskning. (Minst tre.) Det är inte futtigt att önska sig ens småsaker, för summan av önskningarna och drömmarna visar vad som är viktigt för någon, och det är sunt.

 

*Definiera ”sjukdom”. Eller inte, för talesättet preciserar varken sjukdom, svårighetsgrad, dödlighet eller varaktighet, om det är fysisk eller psykisk sjukdom och andra sjukdomsvariabler.

Annonser

Dansbanan

En bit från stigen på ön står ett ruckel, en förfallande stuga. En sommarkväll hörde jag en öbo nämna något om att där funnits en dansbana. En höstdag gick jag upp till rucklet för att se närmare på det. En lucka i väggen vittnar om försäljning. Om klirrande flaskor och mynt, söt läsk och flaskor med starkare dricka som göms i innerfickor. Luckan vetter nu mot skog. Är skogen yngre än vad den ser ut att vara? Kröp den närmare när musiken tystnade och luckan slogs igen?

Intill rucklet finns en ojämn gräsplätt, knappt en äng, där berghällar bryter fram ur gräset. En plats för dans med svajiga steg och stukade vrister. Låg själva dansbanan här? Svaldes den när inga steg längre rörde vid den?

Bara en bit bort ligger den stora ängen där älvorna dansar om sommarnätterna och lämnar marken trampad efter sig även när solen gått upp. Där har jag mött systrarna i dimman, dansat med dem i ring och känt deras svala smekningar och klingande skratt innan vi skildes åt. Kanske gick dansen en gång där, nära stranden med svalkande bad och gräsplättar att vänslas på.

Allt är annorlunda nu. Det musiken besvärjde återvände när den tystnade.

Det finns en stig… en smal stig mellan björkar som strör gula löv över den.
Vad finns bakom stigens krök? En lockelse för ett nyfiket sinne.
En stig in i okänd skog, där det som väntar alltid gäckar bakom nya krökar, längre och längre in.
Skogen är större på insidan än utifrån.

En påminnelse plingar och förtrollningen bryts. Verkligheten väntar.

Vägen ut är längre än in och en helt annan. Gick jag så långt? Utanför har bara en kort stund gått, fast jag var i skogen länge.
Så plötsligt förstår jag: det här är en del av trollskogen. Idag är den delad i två, en gång var den hel och utbredd över ön. Här är tiden en annan och stigen lever.
Men jag följer reglerna: ät inte något som skogen bjuder och lämna inte stigen. Jag slipper ut.

I trollskogar kan du vistas en timme och komma ut efter två år eller fem minuter. Sagans tid är nyckfull. Du har säkert upplevt det själv.

Den här texten skrev jag i bara lätt förändrad form 5 oktober 2016, men det var dags att samla ihop den här.

Livsläxor, ouvertyr

När Regina Brett skulle fylla 45 år skrev hon en lista med 45 livsläxor som livet dittills hade lärt henne. Den listan spreds sedan vitt och brett, ofta som visdomar från en 90-åring eller liknande. Fem år senare, inför 50-årsdagen, tillkom ytterligare fem läxor.

Jag har ofta tyckt att livsvisdomar är klyschiga och löjliga, något jag fnyst över när jag hört dem utifrån mina erfarenheter och min situation. En bloggserie jag hade planerat var ”floskelfest”, med syrliga kommentarer till livsråd och visdomar. Jag har fortfarande åsikter om dem, utifrån vetskapen om hur de kan uppfattas och tas emot, och medvetenheten om hur klyschiga de blir när de saknar substans från den som yttrar orden. Men den syrliga klyschfesten är mer nyanserad idag, mindre ilsken. Jag har omvärderat mycket av den ilska jag kände över dem för bara ett par år sedan, och kunnat se mer sanningar i själva orden än just hos den som citerar dem. Jag vill ändå hålla fast i att kommentera visdomsord, på temat ”tankar om ord”, inte minst som ett sätt att skriva på ett tema med korta inlägg, för att kanskeförhoppningsvis få igång ett ordflöde som jag saknat de senaste åren.

En god vän skrev för några år sedan ett inlägg på samma tema, med samma punkter. Jag har valt att inte gå tillbaka och läsa den nu, för att inte låta någon annans ord inspirera mig.

Så här är listan (den kommer att kompletteras med länkar till punkternas inlägg):

  1. Life isn’t fair, but it’s still good.
  2. When in doubt, just take the next small step.
  3. Life is too short to waste time hating anyone.
  4. Don’t take yourself so seriously. No one else does.
  5. Pay off your credit cards every month.
  6. You don’t have to win every argument. Agree to disagree.
  7. Cry with someone. It’s more healing than crying alone.
  8. It’s OK to get angry with God. He can take it.
  9. Save for retirement starting with your first paycheck.
  10. When it comes to chocolate, resistance is futile.
  11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.
  12. It’s OK to let your children see you cry.
  13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about.
  14. If a relationship has to be a secret, you shouldn’t be in it.
  15. Everything can change in the blink of an eye. But don’t worry; God never blinks.
  16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.
  17. You can get through anything if you stay put in today.
  18. A writer writes. If you want to be a writer, write.
  19. It’s never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.
  20. When it comes to going after what you love in life, don’t take no for an answer.
  21. Burn the candles, use the nice sheets, wear the fancy lingerie. Don’t save it for a special occasion. Today is special.
  22. Overprepare, then go with the flow.
  23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.
  24. The most important sex organ is the brain.
  25. No one is in charge of your happiness except you.
  26. Frame every so-called disaster with these words: ”In five years, will this matter?”
  27. Always choose life.
  28. Forgive everyone everything.
  29. What other people think of you is none of your business.
  30. Time heals almost everything. Give time time.
  31. However good or bad a situation is, it will change.
  32. Your job won’t take care of you when you are sick. Your friends will. Stay in touch.
  33. Believe in miracles.
  34. God loves you because of who God is, not because of anything you did or didn’t do.
  35. Whatever doesn’t kill you really does make you stronger.
  36. Growing old beats the alternative – dying young.
  37. Your children get only one childhood. Make it memorable.
  38. Read the Psalms. They cover every human emotion.
  39. Get outside every day. Miracles are waiting everywhere.
  40. If we all threw our problems in a pile and saw everyone else’s, we’d grab ours back.
  41. Don’t audit life. Show up and make the most of it now.
  42. Get rid of anything that isn’t useful, beautiful or joyful.
  43. All that truly matters in the end is that you loved.
  44. Envy is a waste of time. You already have all you need.
  45. The best is yet to come.
  46. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
  47. Take a deep breath. It calms the mind.
  48. If you don’t ask, you don’t get.
  49. Yield.
  50. Life isn’t tied with a bow, but it’s still a gift.

Apropå World Mental Health Day

Etiketter

Obekvämt apropå World Mental Health Day: Irritationen när någon säger ”Jag vet precis hur det är, jag har också varit utbränd.” Inte minst från människor som idag arbetar med att berätta om när de var utbrända.

Precis? Också? Har varit? Good for you.

Jag säger oftast inget. Man ska inte jämföra situationer eller upplevt lidande, men jag gör skillnad mellan tidigare och pågående ohälsa/sjukdom, jag gör skillnad mellan psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, jag gör skillnad mellan tillfällig och bestående funktionsnedsättning, och om du vill jämföra utmattning och trötthet så gör poäng på självskattningsformulär skillnad.

Men jag säger inget.

Jag vill säga: Tänk dig att du när du var som sämst skulle börja nytt jobb, på heltid (med anpassning, men heltid) och ändå rodda ihop tillvaron. Utan terapeut, psykolog eller rehabstöd. Tänk dig att det är precis vad jag – och andra – gör. Tänk dig att alla inte har stödet från företagshälsovård och arbetsplats som du hade, eller tryggheten i en fast anställning. Så nej, du vet inte precis. Personer med utmattningssyndrom kan ofta relatera, men de uttrycker sig sällan som att de också varit utbrända.

När du säger att du ”har varit” visar du att det ligger bakom dig. Jag har inte sådan tur. Ändå lider jag inte. Jag må vara funktionsnedsättande och livspåverkande trött, ha utmattningssymtom och leva med depression och PTSD, men jag har hälsa. Jag lider inte och jag är inte sjuk. Jag har en sjukdom, men jag är frisk.

Så det kanske obekvämaste av allt: Jag har psykisk hälsa.

Ögonblick

Min blick fångar detaljer, fäster sig vid färg, rörelse, form, skönheten i det lilla. Jag följer skeppets fladdrande flaggor med blicken medan vi åker förbi, fångas av ett liten dun som  far genom vinden eller fladdrar från en gren, ser lövets dans i en osynlig virvel, förundras över skatfjäderns blå skimmer, över pärlemorskiftningarna på duvans hals, ser ett stilleben i sanden av en pytteliten gul snäcka intill den lillfingerlilla skölden från en död krabba, en knappt synlig sjöstjärna, en snöflinga som landar på vanten. Småsaker. Ett litet paletthjärta mellan stenarna i asfalten, gatkamomillen i trottoarkanten, en bladrosett intill en husvägg, trollsländans vinge i mossan, den lilla sländvingen i soffan, som sedan försvinner i en il från fönstret. Den blå blomman mellan fimparna under en papperskorg.

Överallt finns det skönhet. Överallt finns det något att se, något som fångar blicken. Ögonblicken. Om man är närvarande. Om man vill se. Det är en förmåga som går att träna upp.

Jag ser, jag upplever. Det är en lycka att förundras.

Jag önskar

Jag behöver inte en partner för att vara hel, jag definieras inte av en annan persons syn på mig. Jag är en älskarinna även utan en älskare eller älskarinna. I am the Lover. Men jag vill ha en livskamrat. Jag vill ha ett vi där våra jag möts, jag vill bli gammal med någon. Jag önskar mig en famn, en hamn, ett hem tillsammans. Jag vill att drömbilderna jag sett ska bli verklighet. Jag vill dela livet med någon, dela glädje och sorg, kärlek och lust, skratt och gråt, jag vill dela drömmar och förhoppningar för ett gemensamt liv, vår framtid, och jag vill dela både det tidlösa och vardagen. Vardagen är underskattad trots att det finns så mycket av den.

Jag vill välja någon som väljer mig. Jag vill älska och bli älskad tillbaka, ömsesidigt, fritt och jämställt. En jämlike. Någon som är öppen och vill utvecklas.

Jag vill. Jag önskar.

Jag önskar att livet kunde ändra vad dejtande lärt mig

Jag önskar att livet kunde ändra på vad åratal av dejter och relationer har lärt mig. Jag önskar att jag kunde glömma det. För vad spelar det för roll att jag vet mitt värde och vem jag är – vad jag är – när omdömet har varit så samstämmigt?

Jag önskar någon som kunde ändra på berättelsen, för jag ändrade min del av den och det räckte inte.

Jag önskar att jag kunde glömma det som är för patetiskt och skamfyllt för att säga öppet. I svaga stunder kan jag åtminstone sorgset och självrannsakande konstatera att det skulle bli en bra titel på en självbiografi. Eller en bio.

Men jag önskar att något skrev över det.

Det finns en fortsättning på det här inlägget: Jag önskar.

Var det värt det?

Jag ångrar inte saker jag gjort. Eller åtminstone ytterst sällan. Det finns ingen mening med att ångra det som inte kan göras ogjort, så jag låter mig inte riktigt ångra något. Jag tar smällen, betalar priset. Står för mina val, även då jag i tystnad önskar att jag hade fått en andra chans. Även då jag önskar att omständigheterna som ledde till valet hade varit andra.

Ibland undrar jag om jag inte kunde ha varit mer varsam med mig. För en del konsekvenser blev större än vad som är bra. Och det visste jag om, men valde att bortse från. Väljer att bortse från. Presens.
När räkningen kommer är det ändå för sent att ångra mig.

Livet är kort. Man ska inte ta ut olyckor i förväg, man ska njuta medan njutningen finns där. Medan tid är. Jag är njutningslysten. Som en katt. Däremot är jag inte impulsiv, utan medveten om konsekvenserna, om att det har ett pris. Allt har visat sig ha ett pris. Men börjar jag tänka på priset för det jag vill så låter jag något annat styra och begränsa mitt liv, min lust, min livslust. Jag kan inte göra det. Inte när begränsningarna redan är så stora och tillfällena för få.

Det är en balansgång.

Var det värt det? Det är egentligen irrelevant. Även om priset är högt så är det som är gjort gjort. Det var bra då, det är bra när det är. Och i minnena finns ett tidlöst nu som lever kvar, där det är bra. Jag har hittills aldrig ångrat några fina minnen, vackra stunder, goda upplevelser. Det är värt något. Det är värt mycket.
Så ja, det var värt det.

En svårare fråga: Var det bra för mig?
Det är en ständig balans mellan vilja och varsamhet. Även det som är bra kan göra skada och ibland vet jag inte om det var bra förrän skadan gör sig påmind.
Vissa skador läker. Andra gör det inte. Då var det inte så bra. Men det är för sent för att ångra mig. Jag kan bara vara varsam med mig nu och hoppas att jag blir lite mer försiktig.
Fast det kommer jag nog inte att vara. När lust ställs mot självbevarelsedrift vinner lusten. Och viljan. Då tänker jag att jag kan vilja allt bra. Låta bitarna falla och sätta ihop dem igen, om jag går sönder. Självsvåldigt. För visst finns det ett visst mått av våld mot mig själv i att ignorera priset fast jag vet om det?

Lusten är inte blind, inte för mig, den struntar bara i allt bortom nuet. Och den är hoppfull. I lusten finns en dröm, ett ”kanske”, ett ”om”. Hur kan jag ångra ett hopp och en dröm?

Så var det värt det? Ja. Nej. Jag vet inte.
Hade jag ångrat mig om jag kunde gå tillbaka och välja om? Om jag hade kunnat ta en annan väg vid skälet? Ja.

Jag är medveten om hur många som tycker att man inte ska ångra sig, som inte ser någon mening med det. Men det betyder något för mig när jag farit illa, eller om jag gjort någon annan illa. Så korta stunder ångrar jag mig.

Mettarädsla (inte meta)

Vissa dagar känner jag rädsla inför mettameditation. Irrationell, som rädsla ofta är; känslan är verklig men utan orsak. Som om orden skulle kunna vara annat än varma, som om det skulle kunna finnas skada genom dem. Hjärtat slår så hårt att pulsen får trumhinnorna att vibrera (så känns det), impulsen är att fly och önskan att någon skulle lägga handen på mitt hjärta och säga orden till mig. May you be safe. May you be peaceful. May you be kind to yourself. May you accept yourself as you are.*
Det är det såklart ingen som gör.

Efter ett stunds upprepande med djup och uppriktig omtanke och vilja att ta emot kärleksfull vänlighet så mjuknar jag. Rädslan ger efter tillräckligt för att jag ska vara riktigt här. I mig. Trygg vet jag däremot inte om jag är. Men 3 juni är inte en dag för det. Inte än, uppenbarligen.

*Det var fraserna i dagens meditation.